Det var så mycket som skulle hinnas med nu under påsklovet. Jag tar mig påsklov även om dottern för länge sedan passerat åldern då man inte bör lämna henne ensam alltför långa stunder. Jag tänker så här, varför bryta ett vinnande koncept? Således ger påsk påsklov i min kalender. Dessutom är ju påsken i början av våren då man är som mest yster och full av energi. Min vana trogen gjorde jag upp planer för vad jag ville hinna med och denna gång tänkte jag att jag skulle hålla nere ambitionen. Jag brukar kunna ta i för mycket i mina att-göra listor. Det är bra att kunna stryka saker och se vad man gjort men det får ju inte bli en ouppnåelig lista. Då blir man ju aldrig nöjd.

 

Således såg jag fram emot påsklovet med en att-göra lista som skulle ge mig lite hopp-och-lek tid också. Påsken kom och med den kom huvudvärk och ont i kroppen. Inte alls den där sprittande känslan som jag varit så van vid de senaste 20 åren. Vad nu? tänkte jag och avfärdade det hela med att jag nog bara var lite trött. Det skulle snart ordna sig. Ett par sovmorgnar till 06:00 skulle klara biffen, var jag övertygad om.

 

Jag och min nu vuxna dotter avverkade några punkter på min lista. Men vi gjorde det inte med den entusiasm och energi man skulle kunna tänka sig att vi skulle ha haft så här på vårkanten. Inte alls. Min dotter snörvlade och hostade och knaprade Alvedon som om vore det godis. Själv, som varande övertygad om att vi har fått med oss allt i naturen på denna jord som vi behöver, utökade jag dosen på ingefärsshoten varje morgon samt dubblerade c-vitaminintaget till två apelsiner varje kväll. På onsdagen började jag snegla lite på pillerpaketet. På torsdag föll jag till föga. Jag hade ärenden att uträtta i stan och kände att piller var av nöden. På kvällen frös jag, torts piller och allt, som om jag stått på Torslanda i bitande kall blåst och väntat på bussen. Då steg temperaturen kan jag lova och med den värken i kroppen. Det enda jag kunde göra var att ligga i min säng och sova. Grejen var bara den att det gjorde så ont i kroppen hur jag än vred och vände mig. Dottern hade jag lämnat hos sig så de jag beklagade mig för var katterna och hunden. Katterna höll sig ute hela dagarna så hunden fick ta det mesta. Hon är en trogen följeslagare så hon fanns vid min sida hela tiden. Tre dagar försvann i ett febertöcken och trots att jag är kvinna tänker jag inte hymla med att jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv.

 

På söndagen kände jag att nu-får-det-vara-nog! Om jag ska upp på måndag morgon och köra min dotter till Säffle måste jag kvickna till under söndagen och prova stå på benen, det vill säga gåträna. Sagt och gjort men det krävdes lite fusk alltså lite pillerknaprande eftersom huvudvärken gjorde sig påmind. Nåväl, efter en nästan stadig frukost (jag dukade upp den portion jag brukar ta men orkade bara med hälften i mitt svaga klena tillstånd) en stärkande dusch och på med paltorna och ut i den härliga våren och faktiskt. Där var den! Våren. Den hade väntat på mig. Jag hade ju sett den genom fönstret de gånger jag stapplande steg upp och tog mig något att äta och gick på damernas och släppte ut/in djur. Jag tog ett djupt andetag och kände våren fylla mina lungor och brast ut i en hostattack som nästan tog andan ur mig. Detta skulle inte låta oss avskräckas. En lite promenad skulle vi gå om jag så skulle behöva stanna och vila emellan. Vi började gå och jag kände tydligt mellan hostattackerna att jag saknat promenaderna. Rätt vad det var hade vi gått dryga två kilometer och då kände jag att vänder jag nu så blir det ju nästa en hel promenad så vi fortsatte. Det var riktigt härligt förutom hostattackerna som kom med jämna mellanrum.

 

På söndagkvällen blev det tidigt i säng eftersom klockan skulle ringa tidigt på måndag morgon. Tidigt i säng men inte tidigt i sömn. Hostattack avlöste hostattack. Jaja, ont skall med ont fördrivas. Jag får väl stanna till vid apoteket imorgon och köpa ut något mot torrhosta, tänkte jag. Efter att ordentligt ha vaknat till av att ha fått en chock på måndagmorgonen då jag tittade mig i spegeln och möttes av en rödögd och lika rödnäst men likblek Marjukka satte jag mig i bilen i syfte att hålla mitt löfte och skjutsa min dotter till vald destination. Resan gick bra och på hemresan skulle jag inhandla medel mot torrhosta. Jag stannade vid apoteket i Brålanda och tydligen hade många i Brålanda samma tanke. Lång kö på apoteket i Brålanda har jag aldrig varit med om förrän denna dag. Under tiden jag stod där och väntade på min tur blev jag tvungen att ta av mig jacka och scarf för att få stopp på hostattackerna. Låt det bli min tur snart för mer vill jag inte ta av mig, tänkte jag förtvivlat. Jag såg att expediterna såg på mig var gång jag fick en attack så när det väl var min tur behövde jag bara säga ja när hon frågade om det var mot hostan jag vill ha. Hon övertygade mig om att det var tabletter mot torrhosta jag behövde och med dessa piller i en kasse for jag hemåt.

 

Plötsligt slog mig en tanke på vägen hem. Jag erinrade mig att för ett tjugotal år sedan hade jag ätit Nipaxon och av dessa fått sådana magsmärtor att jag vridit mig som en mask och inget hjälpte. Det tog mig några Nipaxon och några vrida-mig-som-en-mask övningar innan poletten trillade ner och jag fattade att det var tabletterna som orsakade smärtan. På den tiden var det det som både läkare och apotekare förordade om man hade rethosta och jag fick var gång berätta att jag fick såna magsmärtor av det att jag helst avstod och provade något annat. Jag ville inte vända eftersom min mage kurrat länge och väl redan så jag kände att jag ville hem och äta. Väl hemkommen undersöktes de inköpta pillren och visst det var ju de jag inte tålde. Jag läste på bipacksedeln och numera står det till och med under sällsynta fall att "Hos vissa personer kan noskapin ge intensiva buk/bröstsmärtor 1/2-4 timmar efter intag. Smärtorna går över av sig själv efter 1-3 timmar.". Jag beslutade mig för att leva farligt och inte åka in och byta. Mina medresenärer på tåget samt mina kollegor får ha överseende med mina attacker imorgon. Nu vill jag ut i våren med min hund!