Vi måste styra upp det här med landningstillstånden. Någon slags ordning anser jag bör vara på plats. Vi gick, intet ont anande, vägen fram Kollie och jag. Inga nämnvärda bekymmer tyngde oss där vi spatserade i rask takt följandes en bra rytm vi hade hittat under vår kvällspromenad. Jag får väl erkänna, om än motvilligt, att Kollie tycker att dessa promenader jag utsätter henne för varje morgon och kväll kunde minimeras och decimeras något. Eller rent av, tycker hon nog, att hon kunde få en egen nyckel och komma och gå som hon vill. Därav blir intet. Plötsligt ur tomma intet måste jag plötsligt blunda och ögat går inte att öppna utan att det känns som något arbetar sig allt längre in och förorsakar irritation. Ett litet flygfä flög rakt in i mitt öppna öga. Jag hade för mig att det fanns otaliga studier som visade att insekter hade koll på hur de flyger. Ja förutom skalbaggar då, men ett vet jag ju, det var ingen ollonborre som landade i ögat. Lyckligtvis! Jag undrar ju vad som hände här. Ville den ha uppmärksamhet? Ville den ha mig i ögnasikte eller närmare skärskåda mig? Om den ville ha min uppmärksamhet fick den ju det men insatsen var kanske något överdimensionerad eller så var det en kamikaze.

Denna ovan beskrivna onda gärning upprepas tre kvällar i rad vilket får mig att undra lite. Vad, undrar jag, vad? Särskilt stora ögon har jag inte, så att teorin om att mina ögon skulle fungera som någon form av tratt är fullständigt absurd. Effekten av dessa illgärningar resulterade i att tårarna började rinna eftersom mina ögon inte är gjorda för att agera landningsbana för vilsna flygfän. Så där gick jag tre kvällar i rad med tårarna trillande nedför kinderna likt en sörjande. De jag mötte under min promenad trodde kanske att de mötte någon som nyligen erfarit en förlust av något slag. Det var ju sant på sitt sätt. Jag förlorade ju förmågan att se klart, om än tillfälligt. Detta på grund av att några flygfän inte följer det här med landnigstillstånden.

Jag kommer att tänka på då hur min dotter gjorde då hon var runt 3 år. Om hon hade något hon ville att jag skulle se placerade hon föremålet precis framför min näsa. Jag vill poängtera här att min näsa inte är särskilt lång. Skulle jag använda mig av en linjal skulle jag på sin höjd kunna tänja den till 3 centimeter, i bästa fall. Detta räcker icke för att ge någon som helst form av synskärpa. Lägg därtill att hon oftast hoppade jämfota samtidigt, blev mig uppgiften övermäktig. Ibland försökte jag hoppa synkront men det hjälpte föga. Du underbara barn! Det blev för mycket rörelse i bilden så jag lyckades inte få till synskärpan.

Vid ett tillfälle blev jag både rädd och överraskad. Jag är lite, fånigt jag vet, rädd för getingar och liknande som kan sticka mig. Sensomrar och fika ute kan vålla mig, eller kanske det rent av är det jag som vållar andra problem. Sitter man ute och fikar på sensommaren och har något sött på bordet kan man ge sig den på att getingar hittar dit. Jag blir då något orolig och spattig och börjar ibland till och med springa omkring. I sällskapet finns då alltid någon kolugn person som kommer med goda råd och säger -sitt still så gör den dig inget. Lätt för den personen att säga men svårt för mig att göra då jag börjar drabbas av lätt panik när den börjar krypa omkring på mig. Hursomhelst så just denna gång jag skulle berätta om stod jag ute i min trädgård och lite nedböjd grejade med något på marken. Jag rätade på mig till stående ställning och just då jag rätat ut min 169 cm långa lekamen ser jag något stort flygfä med långa antenner, stora vingar, stor kropp samt ben överallt komma flygande rakt mot mitt ansikte. Genom stor sinnesnärvaro, nej skojade bara, av någon anledning hann jag ducka. Således flög detta stora flygfä rakt över mig och jag behövde inte hoppa omkring och fäkta och skrika som jag annars lätt hade kunnat gjort om den landat på mig. Eftersom jag kom undan med rena förskräckelsen kan jag nu återskapa bilden jag såg av den stora jätten som jag såg komma flygande mot mig. I min minnesbild ser den otroligt skojig och cool ut. Den torde ha sett mig tydligt och insett att -Det där märkliga trädet kommer jag att landa på. Törhända lever de så dessa skalbaggar som inte har lika bra styrsel som sina vänner getingar, flugor och dylikt, alltså ställda inför faktum att okej där är något i vägen. Där blir jag således tvungen att mellanlanda på väg mot mitt mål. Ytterligare är det ju så att de inte alltid landar utan fastmer kraschlandar. Det vill säga deras framfart hindras brutalt som om en vägg plötsligt dyker upp ur tomma intet mitt framför dem och därifrån studsar de likt en boll för att finna sig landa på något oväntat ställe. Förhoppningsvis finns det någon form av mening med detta till synes panlösa studsande och förhoppningsvis har de någon form av skyddsutrustning så att de oskadda skickas runt likt en kula i ett flipperspel. Om inte kan ju tillvaron te sig något orättvis.

Vad gäller flygfän och personers, ungefär som undertecknad, irrationella rädsla för dem kan det ju, som jag tidigare nämnde,  vålla bekymmer. Jag minns en person som sa till en annan person följande; -bli int rädd nu men du har en stor timmerkus på ryggen. Varvid förste personen far upp likt en projektil vrålandes i högan sky samtidigt som denne fäktar vilt med armarna. Jag erinrar mig också den gång då jag en sensommar satt ute med ett gäng och fikade. En geting hittade oss och framförallt mig. Antagligen var jag sötast, alternativt innehade jag det som den ville skärskåda närmare. Den kom närmare och närmare och, som jag nämnde förut, finns det ju människor som komer med goda råd och glada tillrop. Jag fick således rådet att sitta still så ger den sig när den undersökt färdigt. Den undersökte och undersökte och till slut verkade det som den ville ha den delen av bullen som jag just bitit av för den verkade fast besuten att kliva in i min mun och hämta den. Jag knep ihop munnen och kände paniken stiga då jag kände att den klev omkring på min mun. Rådgivaren i gänget ansåg sig behöva stötta mig ännu mer och sa med lugnande stämma, -sitt still. -Mmmbbbll, sa jag. -Den ger sig snart, sa rådgivaren. MMHMM, replikerade jag i upprörd ton. -men nu är det verkligen viktigt att du sitter still, sa galningen. Jag tänkte mörka tankar om denne dåre i mäniskohamn och tillskrev honom hela situationen och tänkte att jag nog skulle ta itu med honom vid tillfälle. Jag klarade inte att sitta kvar utan reste mig och sprang därifrån blåsandes mellan läpparna för att med vinddraget få bort det enfaldiga påträngande djuret. Till slut försvann getingen i tomma intet och jag kunde äntligen tala ut till denne fullständigt okänslige, imbecilla individ vars fel hela incidenten var. Åååh, vad bra det kändes!